In love I trust

Jag har saknat min blogg lite grann, saknat att skriva av mig någonstans. Speciellt nu, jobbiga dagar blandad med en lycka i kroppen. Jobbigt att den blir överröstad av känslor som känns okontrollerbara. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

På tisdag åker jag uppåt igen och på ett sätt känns det okej, på ett sätt förjävligt. Skönt att få träffa mina vänner jag saknat så mycket. Min fina Emmelie och min fina Kenny. Det ska bli fint och krama om dom igen. Skönt att slippa praktiken som varit en känslomässig resa med en handledare med alldeles för höga krav. Jag vill bara att den ska ta slut. Sitter i skrivande stund på tåget för ännu en dag på praktiken och gillar inte känslan av att det börjat ge mig magont den senaste tiden att åka dit..

Pluggar som en gris, har dock bara mig själv att skälla på för att jag lämnat allt till sista stund. Då får jag stå mitt kast.

På lördag har jag en dag med alla mina vänner för ett hejdåkramkalasfesthäng någonting i den stilen. Jag längtar men känslan över att behöva sakna er tär på mig. Det vill jag verkligen inte.. Och min lillan som varit min högra hand under min tid hemma, hur ska jag klara mig utan dig? Jag är rädd för dagarna utan dig. Min trygghet som alltid räddar mig när jag faller. Jag kommer sakna dig, så mycket och jag älskar dig.

Och till resten av mina vänner, ni är mina klippor. Jag skulle dö utan er.
Min familj som är det bästa jag har. Där har vi den där lyckan som ständigt finns i kroppen. Ni är bäst.

Nu låter detta som världens deppigaste och hejdå brev för alltid. Så är inte fallet men vissa dagar är inte mina och det regnar. Det påverkar min sinnesstämning.